En stycken konstigt inlägg

Torsdag.

Glädje värvat med Nedstämdhet värvat med Ilska.
Så skulle början se ut på ett långt inlägg om mig själv, varför jag är som jag är, hur jag känner för det m.m. Men jag raderade det precis. Jag behövde nog bara skriva av mig,
dessutom ingen hade fattat ändå.

Så nu börjar jag om.

Mamma & Pappa & Marcus
Jag älskar er och hatar er.
Yes, you heard me well.
För det är väl så det är med de flesta teens och föräldrar?
Man liksom hat-älskar. Precis som de flesta gör med
Ernst Kirchteteiger
Julia Roberts
och
Dalahästar

Dom har egentligen aldrig gjort något jätte dåligt mot en, men beroende på vilken dag det är så älskar man dem mer, och ibland mindre, och i vissa sekunder inte alls, men dom gills inte, för det är sånna sekunder man brukar kalla för "Stundens Hetta" vilket är ett uttryck jag lärt mig att skylla på många, många gånger.
För hata, det gör man nog aldrig på riktigt.
Nu avbröt mamma mig i mitt skrivande, till exempel, med tårar i ögonen o säger att hon har knäckt ryggen o att de är ryggskott, och jag funderar på att radera allt detta jag skrivit, men det gör jag inte.
Det är bara ett sånt tillfälle just nu när jag önskar att alla mina "stundens hetta" sekunder aldrig skulle ha hänt, för mamma förtjänar bättre än så, nu när hon har ont i ryggen - o allt.


Detta kanske även är ett sånt tillfälle där man ska ge sina ord en mening, för en gångs skull.
Jag älskar dig mamma,
Nu ska jag bädda ner dig i sängen med en kopp chai-te och ett knäckebröd med jätte mycket ost på.

Saknaden är bra om det ska hålla länge <3

Jag låg o tänkte inatt, på alla människor som jag älskar, och minnen, och på hur mycket jag kommer sakna väldigt väldigt många.
Just detta året älskar jag nog fler personer än jag någonsin har älskat i mitt liv. För jag har äntligen lärt mig att solla bort skitmänniskorna, och nu har jag fan bara dom underbara kvar.
En av dem är:

Noella Therese Johansson. Dig kommer jag sakna, mer än jag redan saknar dig. Du är den absolut bästa människan jag vet. Vi två har varit bästa vänner sedan du föddes, den 3 december 1992. Inte konstigt att jag var tjock vid den tiden du kom ut, som jag tröstätit för du att tog sån tid på dig. Alla minnen med dig får mig att lee, och det konstiga är att vi faktiskt ALDRIG har varit ovänner, alltså aldrig. Vi har varit i idré två gånger, hemsedal, Marocko, Österrike tre gånger, Tjeckien, Öland, Gotland, Grekland, Stockholm, Göteborg, Bakken X antal gånger, stugan <3, m.m. Jag ler varje gång jag tänker på när "hasse" kom i världens nitti och körde över mina skidor, när vi stod i min häck och hörde två tanter prata om barnbarn o Nollan, och när vi lekte i mitt rum med alla gosdjur och kom på vår alldeles egna myslek med tuffa gänget och programledarnas intro "BIO RIO - världens mest populäraste program - välkomna!".
Inatt kom jag på ett minne till som jag nästan, men bara nästan, hade glömt bort. Det var när vi var i Lilla Stugan och filmade runt om i trädgården, "jaa, här är då ett TRÄD", ett väldigt tråkigt nyhetsinslag som vi hade väldigt väldigt kul åt kommer jag ihåg :). Nej alltså, jag älskar bara dig så fruktansvärt mycket och jag hade verkligen kunnat skriva ett flera sidor långt brev bara till dig.
Jag älskar dina ögon, för du tittar alltid djupt, man kan hitta allt i dina ögon - empati, skratt, ironi, du kan till o med skaka med dina ögon (så ballt haha). Du lyssnar när man pratar, du är aldrig egoistisk, du sätter andra före dig själv. Jag älskar att du kunde vara ironiskt när du var liten, de är inte många ungar som ens vet vad det är. Jag älskar att du är så himla lättroad. Jag älskar att när jag ibland sitter o pratar med dig kan du fastna på fluga och följa den med ögonen utan att röra huvudet och sen återgå till mina ögon och säga "va?" och småle lite. Jag älskar att du kan sitta o lyssna och plötligt säga "du har en bubbla i halsen" och småle. jag älskar att om man säger till dig att du har ett hårstrå som ligger HELT fel i pannan säger du bara "japp, jag har lagt de där." Helt allvarligt, också börjar man själv störa sig på det jätte jätte mycket haha.
OCH jag älskar att du kan mig , du vet hur jag funkar. Jag glömmer ALDRIG när vi var i marocko på balkongen, och jag försökte säga - mamma, kan du skicka tobleronet?
Men eftersom jag hade massor med choklad i munnen kom  det ut som:
- bldfmkfksmkfhsakmdak
och mamma frågat VA!?
och du säger - hon vill ha tobleronet.
Fan vad jag blev chockad den gången.

Som sagt, jag hade verkligen kunnat fortsätta med detta i all evighet, men kort och gott - Jag älskar dig.
Minst sagt.







This too shall pass






Lördag idag, alltså inte rökt sedan förra söndagen - 6 fuckin' days! Lycklig? Mja, jag kan jogga non stop i 25 minuter nu, ganska skönt. Men har fått en förbaskad viktnojja. Går jag upp det minsta i vikt så kommer jag börja röka igen känns det som. Så nu måste jag ut o jogga hela tiden annars får jag ångest. Bra eller dåligt? Whatever.

Också närmar sig Australien med Stormsteg, men att de verkligen kommer hända har jag inte riktigt fått in i huvudet än kan jag säga. Bara ibland, som idag när jag kollade på slutet av "Lotta på Liseberg" när jag började gråta. Förstår inte vad det är med mig, men när jag såg alla glada människor och hörde denna underbara dansbandsmusiken började jag liksom bara lipa. Wierd.
"Jag mår brau, jag mår brau!"

Alla människor jag kommer sakna är nog det största problemet, för vissa människor älskar jag så mycket att dom vet inte ens hur mycket dom betyder. Dom vet fan inte. Orden räcker liksom inte till. Ett litet hjärta på Facebook är så liiitet i jämförelse för vad man menar egentligen. Facebook va fan e de? Jäva skitprogram.
Man borde skriva brev. Det ska jag göra. Jag ska skriva vackra brev till dom jag älskar.

Sen kan man ju hata människor också, och nu menar jag inte att alla som gör "si och så" hatar jag, för det kan man inte. (Döm aldrig en människa för du har inte levt hans/hennes liv). Men jag hatar en egenskap kan man ju säga? Och de är "att hålla igen". Fuck de, hålla igen, jävla bullshitt, man lever fanimej bara en gång. Älskar man någon så ska man säga det, tycker man något är kul så ska man skratta, och tycker man något e jävligt tråkigt så kan man gå därifrån och inte behöva be om fucking ursäkt, ens liv är ens eget, man ska göra det ma tycker om, lägga tid på sånt som passar en, och inte klaga så jävla mycket. Man ska vara ärlig som fan, inte sitta på en fest o ha skit tråkigt men plåga sig själv genom hela kvällen och SEN gå o snacka om hur jääääävla tradig den var. Hitta på något annat då för i helvete,

Fast det har jag gjort nån gång, de har nog alla gjort, för ingen är perfekt.
Och det är ganska vackert med trasiga människor också.

Tänk...

Om en månad, den 10e September, kommer jag kanske just vid denna tiden sitta i en soffa på andra sidan jordklotet och tänka på imorgon - den 11e september, för då fyller jag år. Helt jävla ensam. Inga påhopp med kaffe, bulle, choklad, o paket på morgonen, inga föräldrar som egentligen är för trötta för att gå upp, o ingen suckande bror i bakgrunden som önskar att jag hade öppnat paketen lite snabbare så han kunde gå o lägga sig igen. Ingen studdsande hund som hoppar upp o ner utan att ha någon aning om vad de är som e så kul.
(För så är det faktiskt, år efter år, och jag älskar det)
Men nej, den morgonen får vänta ett år till. Detta året ska jag gratta mig själv genom en klapp på axlen och tänka på vad livet gett mig o inte vara ledsen en sekund, för de ska man inte om man har de så bra.
Om en månad, den 10e September, då kommer jag kanske sitta i en soffa på andra sidan jordklotet- leende och tacksam, och inte bry mig om någon frukost på sängen,
för det får man inte -
inte när man har det så bra.





Skitzofren eller bara männsklig? svara inte.

regniga dag. dumma dag. rökfria dag.

Jag har ett fruktansvärt humör och ibland älskar jag det, men ibland förstår jag verkligen inte hur andra kan stå ut med mig. Inatt förstod jag äntligen vad hon där spinkiga kärringen Anna Skipper menar med "Du är vad du äter". Nu menar jag inte att om jag äter ost är jag fet, för det stämmer faktiskt inte. Men, jag är en all-ätare. Alltså är min personlighet lite utav allt. Jag kan äta Entriocå (hur FAN de nu stavas) med pommes och bea, men jag kan likabra äta bruna bönor och ärtsoppa.

Jag kan vara jättetrevlig,jätteelak . jätteVarm, jättekall . Överkänslig, underkänslig. jätteRolig, jättetråkig. jättetyst, jättepratig (nästan jobbig :S), lycklig och deprimerad på samma gång faktiskt. Ett ständigt Mens-humör som aldrig tycks sluta.

Nästan alla mina vänner har sagt att när dom träffade mig första gången var jag en bitch.
Nästan alla killar har sagt att första gången dom träffa mig var jag inte som alla andra (olika varianter, men aldrig som andra)
Nästan alla kolleger som har jobbat med mig har sagt att jag varit blyg och tystlåten i början.
Nästan alla lärare som har undervisat mig har sagt att jag varit tystlåten, trevlig, omtänksam men tillbakadragen.
Mina föräldrar säger att jag är för positiv, alltså Naiv, tänker inte och för alltid det som faller mig i smaken.
Min f.d bästa vän tyckte jag var egoistiskt, men hon älskade mig ändå ett bra tag
Min f.d pojkvän tyckte jag hade ett hetsigt temperament men omtänksam.
Min nuvarande bästa vän tycker jag är trevlig, stabil och skulle tydligen passa utmärkt som en lerkruksmakare när jag blir stor.

De jag menar är att jag älskar den jag är, till skillnad från många andra, men ibland borde de människor som älskar mig mest också få det bästa utav mig och inte ALLS få smaka på den elaka, kalla, tysta, slagsmåls - cp - louise. Jag ber om ursäkt för alla er som någon gång känt er riktigt besvikna på mig. Jag kan inte styra den jag är, och jag har massor med anledningar till varför jag är som jag är, för visst har man ju synat sig själv många gånger. Men sånt tar jag inte här och nu, kanske inte där och sen heller, det återstår att se.

Om 5 minuter kommer jag ångra att jag skrev detta halvt-djupa inlägg och önska att jag låg under marken och till 90% död , sådär så man ser det vita ljuset och inget gör ont. Men bara dit.

Vackra människor med alla era jävla fel o brister, med era snygga stjärtar o fula fötter, jag älskar er.
Precis som ni är.




AYE AUSSIE - 33 dagar kvar



Nu jäklar i det börjar det närma sig, sakta - men inte särskilt säkert. Jag har nämligen sedan jag bokade resan i feb haft en otrooolig nojja över att jag kommer dö i en bilolycka innan jag åker - för de vore så typiskt, alltså. Och det har faktiskt nästan inträffat på riktigt ungefär 15 gånger. oftast beror det på min "odödliga-louise" sida som kommer fram för ofta. Alltså den typiska - "tittar-inte-i-rondellen-men-kör-fan-ändå", eller "oj-var-dedär-en-rödljus?" eller den mest vanliga "här-går-de-sakta-nu-kör-jag-om-och-svänger-ut-på-vänstra-sidan-motorvägen-och-kollar-dödavinklen-när-jag-är-klar". Jaa så är det, och alla som har åkt med mig kan instämma. Jag kollar alltid EFTER jag har gjort ngt. Men jag har ju faktiskt lyckats köra från och till Lund varje dag sedan 4e april, så 5 veckor till borde jag överleva. (kan ni tänka er att jag är EXTRA nojjig nu när de är så lite tid kvar!?)

Har dock inte riktigt förstått att jag ska åka än. Men de ger sig dedär.

Allt var ju så himla jobbigt i mitt liv när jag bokade resan. Förlorade 2 viktiga människor i mitt liv runt jul.
(nej dom dog inte, men jag förlora dom ändå) - TILL det bästa. För sedan jag bokade har jag mått så jävla bra. Kanske pågrund av att jag vetat att jag ska härifrån?

Skitsamma.
Nu går jag o lägger mig, imorgon är det freedag !!!!! och EN DAG NÄRMRE TILL AUSSIE.

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0